I USA har 22 av 50 delstater slutat tillämpa dödsstraff och i 11 delstater har ingen avrättats på åtminstone tio år. År 2019 avrättades 20 personer i USA.
Amnesty inledde arbetet för att avskaffa dödsstraffet överallt i världen år 1977. Då hade bara 16 stater avskaffat straffet. År 2021 har redan 108 länder förbjudit dödsstraffet, och det tillämpas bara i 20 nationer.
Amnesty motsätter sig dödsstraff i alla omständigheter. Straffet kränker människans mest grundläggande rättighet, rätten till liv. Dödsstraffet är oåterkalleligt och fel kan uppstå i rättsprocessen. Exempelvis är de som döms till döds i USA ofta svarta personer och offren vita.
Dödsstraffet håller på att dö ut
Amnesty motsätter sig dödsstraff i alla omständigheter. Straffet kränker människans mest grundläggande rättighet, rätten till liv. Dödsstraffet är oåterkalleligt och fel kan uppstå i rättsprocessen. Exempelvis är de som döms till döds i USA ofta svarta personer och offren vita.
Se dokumentären Meeting with a Killer om mötet mellan Linda White, Ami och Gary Brown på YouTube.
”Jag är djupt tacksam över att jag fått träffa så fantastiska människor i det här arbetet. Varje dag önskar jag förstås att jag fick min dotter tillbaka – men eftersom det inte är möjligt tänker jag att livet som aktivist också gett mig mycket.”
Linda minns med värme de människor hon under åren samarbetat med för att främja medling och motarbeta dödsstraff.
”Som aktivist kan jag lyckligtvis också påverka från min hemsoffa via videosamtal.”
Coronaviruspandemin har drabbat delstaten Texas hårt. 80-åriga Linda berättar att hon suttit hemma i ett år.
”Men jag och mina fördomar hade helt fel; resan till Finland gjorde ett starkt intryck på mig. Vi ordnade över 20 evenemang på en vecka.”
”Jag kan medge att en resa till Finland inte är det som varje texasbo går omkring och drömmer om. Sverige kanske, även Norge, men inte Finland.. Så tänkte jag år 2001 när jag hörde att Finland var ett av resmålen under min turné mot dödsstraff”, skrattar Linda.
Linda Whites aktivismkarriär och kampen för reparativ konfliktlösning och avskaffandet av dödsstraff har tagit henne till intressanta platser, så som till en session vid USA:s högsta domstol och till Finland som Amnestys gäst år 2001.
Aktivism världen runt
Linda hoppas att Gary skulle förlåta sig själv. ”Jag vet inte om han någonsin kommer att kunna göra det. Men jag har förlåtit honom och det har gjort mig fri.”
Enligt Linda har det varit viktigt för henne att se hur Gary förändrats. ”Han är som en annan människa nu. Jag tror inte att den här känsliga, oskuldsfulla, troende mannen kunde göra det som den 15-åriga Gary gjorde åt min dotter.”
Linda har hållit kontakt med Gary allt sedan deras första träff. ”Jag brukar exempelvis få ett morsdagsmeddelande av honom. Senast träffade jag Gary för några år sedan, vi åt middag med honom och hans flickvän. Vi skrattade, diskuterade och grät.”
Gary var minderårig då han dräpte Cathy, alltså dömdes han inte till döden utan till ett 54 år långt fängelsestraff. Han blev villkorligt frigiven år 2010. Alla får inte samma möjlighet, och ännu i denna dag döms människor till livstids fängelse för brott som de begått som minderåriga. Det här motiverar Linda att fortsätta sitt engagemang.
”Jag önskar att han skulle förlåta sig själv”
”Jag inser att jag inte längre vill något ont åt Gary. Hans gärning kommer aldrig att vara acceptabel och det vet han. Men dådet äter inte längre upp mig inifrån. För mig är just detta förlåtelsens kärna.”
För Linda var det också viktigt att märka att hon kunde möta personen som dödat hennes dotter. Trots att hon hade jobbat som frivillig vid fängelser redan innan hon träffade Gary var hon osäker om hon kunde bemöta just honom med respekt, som en människa.
Gary grät från början till slut. Efter samtalet kramade Linda om honom. ”Det viktigaste i vårt möte var att se hur mycket han ångrar det han gjort.”
Under det fyra timmar långa samtalet gick parterna detaljerat igenom situationen där Gary dödade Cathy tillsammans med sin kompis. Linda och Ami hade möjlighet att få klarhet kring saker de gått och funderat på. De fick också höra Cathys sista ord: ”Jag förlåter er, också Gud kommer att förlåta er.”
Linda och Ami träffade Gary Brown år 2001. Det var en mycket ångerfull Gary som gick dem till mötes. Han hade haft ett eländigt liv: ett våldsamt barndomshem, blivit sexuellt utnyttjad av sin styvfar och rusmedlen kom in i bilden redan som barn. Gary har konstaterat att om han inte hamnat i fängelse skulle han antagligen redan vara död.
”Vi jobbade hårt i ett års tid. Vi redde upp våra tankar med Cathys dotter Ami, tillsammans och ensamma Gary förberedde sig i fängelset. Slutligen var vi redo.”
Mötet mellan brottsoffrets anhöriga och förövaren ordnas alltid tillsammans med en neutral medlare och föregås av en lång förberedande process.
”Det han gjorde äter inte längre upp mig inifrån”
”Jag har gjort frivilligarbete vid fängelser i flera år och sett att fångarna inte är monster som samhället borde ta ihjäl eller stänga in för resten av sina liv. De är människor som du och jag.”
Medlingen berör båda parter: förövarna ser konsekvenserna av sina gärningar och offren eller deras anhöriga lär sig att göra skillnad på människor och deras fruktansvärda handlingar.
Även om reparativ rättvisa inte påverkar gärningsmannens straffrättsliga ansvar,eller personens status i fängelset har medlingsprocessen ökat i popularitet både i Texas och på annat håll i USA, berättar Linda. Metoden används också allmänt i skolor.
I en kultur av maximala straff, livstidsfängelse och avrättningar är detta en revolutionär tanke: att förövaren och de anhöriga till brottsoffret kan sätta sig vid samma bord och diskutera. Under mötet reflekterar parterna kring vad förövaren kunde göra för att gottgöra sin gärning, och de anhöriga får svar på frågor som plågat dem.
”Man kan inte få upprättelse genom att göra mera ont”, säger Linda.
Att fantisera om hämnd började kännas som en sämre idé för varje dag som gick. Åtta år efter Cathys död hittade Linda äntligen det hon sökte: församlingens broschyr om metoden restorative justice. På svenska kunde det kallas för reparativ rättvisa. Ett reparativt möte vänder på det traditionella upplägget: det är inte förövaren och det hårdaste möjliga straffet som står i fokus, utan offret.
Fångarna är inga monster
”De tänkte att avrättningen av förövaren skulle sätta punkt för deras smärta. Så småningom gick mina ögon upp för faktumet att det inte är så.”
”De anhöriga jag träffade i grupperna ville inte må bättre och gå vidare i sina liv – de var ute efter att hämnas på förövaren.”
De första veckorna och månaderna efter händelsen kände sig Linda avtrubbad och gick som i dimma. När hon sedan började söka stöd i grupper för anhöriga till våldsdödade märkte hon snabbt att många törstade efter hämnd. I USA är anhörigorganisationerna ofta politiskt aktiva och kräver strängare straff.
Cathys död gjorde hennes mamma Linda White, 80, till aktivist.
I mars 1986 erbjöd Cathy O’Daniel, 26, skjuts åt två 15-åriga pojkar vid en bensinmack. Färden slutade med att pojkarna under vapenhot tvingade henne att köra på en avlägsen väg, där de våldtog och dödade henne. Cathy var mamma till en femårig flicka och väntade sitt andra barn.
Hämd eller nåd? Det blev en fråga som texasmamman Linda White tvingades ta ställning till när hennes dotter dödades brutalt. Efter en lång process förlät hon gärningsmannen Gary Brown – och blev själv fri från hatets börda.