Poeten och spoken word-artisten påverkar världen genom sina ord.
Laura Eklund Nhaga fattade ett intresse för poesi redan i ung ålder: L.M. Montgomerys klassiska böcker om Anne på Grönkulla inspirerade henne att skriva dikter som sjuåring. Ett antal år senare ledde surfande på Youtube till att hon hittade genren spoken word, alltså ordbaserad scenkonst. Hon fascinerades av poesiuppläsningen, där fokus ligger – förutom på innehållet – också på framförandet.
Många spoken word-verk tar upp samhälleliga teman, och det gjorde även tonåriga Lauras dikter, som handlade om politik, antirasism och feminism. I gymnasiet fick hon möjlighet att uppträda med sina verk inför publik, och hennes lärare uppmuntrade henne att ta steget ut från skolans gympasal till open mic-tillställningar, där publiken får kliva på scen.
“Min lärare ordnade så att jag som 16-åring fick uppträda på en bar genom att lova ägaren att övervaka att jag inte dricker sprit”, skrattar hon.
Lauras första verk som nådde massorna var dikten Avoin kirje valkoiselle miehelle (sv. Ett öppet brev till den vita mannen), som hon filmade som ett bidrag till en nationell videotävling och kammade hem vinsten med. Efter gymnasiet kändes de finska kretsarna små och Laura gav sig iväg till Storbritannien för studier vid Warwicks universitet, som är specialiserat på samhällsvetenskaper. Där studerade hon bland annat kritisk rasteori, som analyserar växelverkan människor emellan genom att ta i beaktande samhälleliga strukturer och maktförhållanden.
Lauras tal vimlar av engelskspråkiga termer och referenser till sociologiska teorier. För henne är sociologin närvarande också utanför skolan: den är en central del av hennes konst. Laura berättar att diktuppläsning och skrivande är hennes sätt att skapa förändring i världen.
Den som vill ta ställning till samhälleliga händelser måste ändå inte ha en åsikt om alla världens missförhållanden. Enligt Laura skulle den offentliga debatten må bra av att människor funderade på vilka ämnen de på riktigt har något att säga till om. Hon skulle också gärna ge större utrymme för människors personliga erfarenheter, i stället för att konstant fokusera på objektiva experters kliniska analyser av fenomen.
“Man behöver inte vara sociolog eller forskare för att påverka samhället”, konstaterar Laura.
Som samhällsvetare är hon intresserad av de mekanismer som skapar och göder rasism och förtryck. I det sammanhanget är det väsentligt att tala om avhumanisering – alltså hur hela folkgrupper kan betraktas som underlägsna och således mindre berättigade till ett jämlikt bemötande.
“Rasism beror sällan på att människor är oförmögna att känna empati. Redan i daghemmet lär vi oss att vi ska vara hyggliga mot varandra. Det handlar snarare om vem vi räknar som människa och anser vara lika värd.”
“Betraktar du inte en person som en människa kan du uppleva det mindre viktigt om personen inte åtnjuter lika mänskliga rättigheter.”
Dessa teman är också centrala för dokumentären Kansanvalta (sv. Makt åt folket), som följer Lauras väg till samhällspåverkare. Filmen tar upp identitetsfrågor och hur det är att växa upp som rasifierad kvinna i Finland. Regissör Mervi Enqvists team filmade Laura i flera års tid – från att hon var 21 år tills hon fyllde 24.
“Det känns lustigt att mitt liv blivit till dokumentär, och att jag sedan blir tillfrågad vad dess viktigaste budskap är. Ur min egen synvinkel har jag helt enkelt existerat.”
Under de första inspelningarna berättar Laura att hon drömmer om att bli skådespelare. När dokumentären fick sin premiär i våras hade hon redan hunnit medverka i flera inhemska serier. Nu planerar hon att fortsätta uppträda, kanske skriva en bok, och en vacker dag hoppas hon kunna grunda en egen människorättsorganisation. I något skede kommer hon sannolikt också att kunna titulera sig som magister i sociologi, även om hon inte planerar att sikta på en akademisk karriär.
“Inte ens då jag började studera sociologi inbillade jag mig att jag skulle jobba som sociolog. Snarare vill jag förstå de strukturer som jag talar om. Sociologin stöder min aktivism, och aktivismen är närvarande i allt jag gör.”
Text: Adina Nivukoski & Mikaela Remes
Bild: Marek Sabogal