Norrmannen Trygve Thorson har sett skräcken på Medelhavet på nära avstånd. Han berättar om de känslor man får uppleva på ett fartyg som har räddat tusentals människor ur sjönöd.
Ocean Viking är ett räddningsfartyg som hösten 2019 seglade till centrala Medelhavet. På fartyget arbetade Läkare utan gränser och SOS Mediterranée.
Fartygets uppgiftsbeskrivning var enkel – när man på däck observerade en båt i sjönöd försökte man rädda båtens passagerare och föra dem tryggt över Medelhavet. Arbetet blev dock småningom allt svårare, eftersom Europa stängde sina gränser. Ingen ville ta emot de människor som räddats från att drunkna.
”Skyddet av gränser har gått före räddandet av människoliv. Inom EU har man glömt att det är en mänsklig rättighet att söka asyl”, förklarar Kaisa Korhonen, juridisk sakkunnig vid Amnesty Internationals Finländska sektion.
Därför glider ansvaret för att rädda de människor som försöker ta sig säkerhet över på organisationernas axlar. Många som räddades på havet mötte på Ocean Viking Trygve Thorson som under hösten deltog i sju olika insatser som räddade sammanlagt 555 människor.
Det är speciellt att leva med i det ögonblick då någon som i veckor varit i fara att drunkna får fast mark under fötterna.
”Alla hade de flytt från Libyen, antingen i stora gummibåtar eller i små träskorvar”, berättar Thorson.
Thorsons uppgift var att ta upp personuppgifter av dem som tagit sig över Medelhavet, en i taget. Han gjorde också längre intervjuer för att få närmare upplysningar om de förhållanden människorna för brinnande livet flydde från.
Bäst minns Thorson en insats där Ocean Viking räddade 104 personer i en gummibåt. Efter insatsen fick fartyget vänta i limbo ute på havet i 11 dagar, eftersom ingen hamn gav dem tillstånd att ta i land.
Under den tiden hann de som arbetade ombord och de som räddats från havet bli närmare bekanta. Thorson berättar hur han blev vän med en man som börjat sin resa i Algeriet.
”Han hade rest genom öknen i en pick-up med 22 personer. På vägen blev de rånade. I Libyen blev han arresterad och tillbringade månader i fängelseliknande förhållanden, där han enligt egen utsago utsattes för konstant tortyr. De berättelser jag hörde om Libyen var fruktansvärda. Jag har aldrig hört något liknande.”
Jämsides med de ofta gastkramande berättelserna och upplevelserna uppstod dock en extrem lättnad och glädje. ”Det är speciellt att leva med i det ögonblick då någon som i veckor varit i fara att drunkna får fast mark under fötterna.”
Text: Iina Lindeman
Bilder: Läkare Utan Gränser