För några år sedan våldtogs Hilla Marin i sitt eget hem. Händelsen ledde till en nio månader lång rättsprocess som tog Marin till gränsen för vad hon orkade med. Nu talar hon, för att offrens erfarenheter inte ska förtigas och för att rättsprocesserna ska få en vidareutveckling.
Hilla Marin är en av dem som klarat sig igenom en våldtäkt och som intervjuats för Amnestys undersökning Rättighetslotteriet (Oikeuksien arpapeli). Enligt undersökningen som offentliggjordes i mars gör största delen av dem som utsätts för sexuellt våld inte någon polisanmälan. De som gör det är tvungna att gå igenom en lång rättsprocess där de internationella människorättsförpliktelserna inte fullföljs.
Marin insåg snabbt vad som hade hänt. Studierna i psykologi hade gjort henne beredd att agera i krissituationer. Också hennes rumskompis tyckte att de måste ringa nödnumret.
”Hela tiden snurrade det i huvudet på mig att jag inte frågats om lov, att förresten så hade jag inte frågats om lov.”
”När folk vet mera om vad en våldtäkt innebär, är de bättre förberedda att agera i sådana situationer. Jag tror att kunskapen om sexualbrott ökar om man talar öppet om det här”, fortsätter Marin.
Polisen förde Marin först till första hjälpen och sedan fick hon ge ett utlåtande. I det stora hela behandlades Marin väl under hela rättsprocessen, vilket är viktigt med tanke på återhämtningen.
Personalen på första hjälpen verkade däremot inte så erfaren. Där kunde man skönja en smärre panik, vilket också smittade av sig på Marin.
”Jag hade önskat att de haft litet bättre färdigheter för att skapa en trygg miljö, så att man åtminstone inte traumatiseras ytterligare.”
Hela tiden snurrade det i huvudet på mig att jag inte frågats om lov, att förresten så hade jag inte frågats om lov
När polisens förundersökning kom igång sökte sig Marin en advokat och en stödperson för rättsprocessen. Sedan började en lång väntan utan ett slut i sikte.
”Jag hade ett enormt behov av att få en känsla av kontroll. Webben är full av skräckhistorier om hur processen kan pågå i månader”, berättar Marin.
”Jag hade velat få mera information och någon slags tidsfrister för processen. Det är oerhört tungt att försöka leva normalt utan att veta om rättsprocessen går vidare i morgon eller om ett år.”
Marin önskar så korta behandlingstider som möjligt och jämlik tillgång till stödtjänster med låg tröskel för alla offer. Hon upplever att hon nog fått bra med tjänster, men att man både måste kunna och orka leta fram dem själv.
”För att vara stark behöver man bli rättvist behandlad”
Det är allas vår sak att få ett slut på det sexuella våldet. Domare gör ett viktigt arbete när de behandlar och avgör sexualbrott. Enligt hovrättsrådet Timo Ojala är sexuell jämställdhet en viktig del av den allmänna jämställdhetsutvecklingen.
När det gäller sexualbrott betonar Ojala vikten av att möta offret och att saken får en snabb behandling för att lindra den psykiska belastningen.
”Ofta är det en fråga om vilja. I varje fas kan man säkert knappa in litet tid redan med mindre åtgärder.”
”Det är också viktigt att bemöta en människa som människa. Ofta brukar jag byta några ord med offret före rättegången. Då kan offret få en känsla av att också domaren är en människa och att frågan är viktig också för oss”, tillägger Ojala.
Två veckor efter Marins rättegång dömdes förövaren i tingsrätten till villkorligt fängelse och ersättningsskyldighet. Ingendera parten överklagade till hovrätten. Efter den långa processen kände Marin sig lättad, men först då hade hon tid att ordentligt fråga sig hur hon själv mådde.
”En lärare sade något som har stannat i minnet. Läraren uppmanade mig att vara beredd på att min egen bearbetning börjar först efter domstolens beslut. Då gick processen in i det djupaste skedet.”
I den svåra livssituationen hjälpte det framför allt att prata. Först med vänner och närstående, senare i terapin. I mars talade Marin när undersökningen Rättighetslotteriet offentliggjordes.
”För att vara modig och stark måste man få stöd och bli rättvist behandlad”, säger Marin inför full sal.
”När jag talar om det här med eget namn och eget ansikte, vill jag stödja tanken att ingen ska behöva gömma sig eller skämmas för sina erfarenheter.”
Text: Hanna Strandman
Foto: Aino Haili och Tomi Asikainen