Klimatförändringen är mänsklighetens största kris. Ett gemensamt hot kräver spelregler och globalt ansvar – i slutändan påverkas vi alla av de mest utsatta ländernas öde.
Klimatförändringen hotar vårt land redan nu, inte först någon gång i framtiden. Med de här orden deklarerade önationen Vanuatu i sydvästra Stilla havet klimatnödläge i slutet av maj. Öns parlament godtog enhälligt en resolution som konstaterar att klimatförändringen hotar både nuvarande och kommande generationer.
“Det här är första gången som regeringen och oppositionen på allvar samarbetat för ett gemensamt mål”, berättar Pauliane Basil, som jobbar som tjänsteman vid Vanuatus klimatförändringsministerium.
Hon redogör för situationen på Vanuatu via ett videosamtal från klimatmötet i Bonn, där Vanuatu medverkar för att dela med sig erfarenheter och skador som klimatförändringen medfört.
Vanuatu har en befolkning på cirka 300 000 personer och är ett av de länder som mest konkret känner av klimatförändringens följder. World Risk Report-indexet klassar önationen som det land som löper störst risk för naturkatastrofer.
“Klimatförändringen är ett hot för varje vanuatubo. Den skrämmer oss alla”, konstaterar Basil.
Förändringarna syns redan i befolkningens miljö och vardag. Förhöjda havsnivåer tvingar människor att söka nya hem och leder till markkonflikter. Haven försurnas, korallreven förstörs och kvaliteten på fisk och skaldjur har sjunkit dramatiskt.
“Allt detta påverkar vår livsmedelssäkerhet och våra viktigaste näringsgrenar, det vill säga fiskeriet, jordbruket och turismen.”
Klimatförändringen leder också till störningar i regnperioderna. Vanuatu, som är känt för sitt tropiska klimat och sina grönskande regnskogar, lider av både ovanligt långa torrperioder och häftiga störtregn. Torkan påverkar bland annat odlingen av växten taro, som lokalbefolkningen använder likt ris eller potatis. Tack vare sin goda hållbarhet är växten viktig med tanke på katastrofberedskap och har en särskild roll i ursprungsfolkets ceremonier.
Till följd av klimatuppvärmningen utsätts området för allt fler naturkatastrofer, som med tiden blivit allt häftigare. Inom fem år har Vanuatu drabbats av två orkaner av den värsta kategorin.
“Orkanerna kan svepa iväg med 60 procent av vår bruttonationalprodukt över en natt. De berövar oss allt, exempelvis har vi förlorat unika inhemska arter och platser av historisk betydelse. Återuppbyggnad är en långsam process, alltså är följderna långvariga.”
En kris för klimatet är en kris för ekonomin
Att klimatkrisen skapar utbredd förstörelse är ingen nyhet. Kunskapen om växthuseffekten och den globala uppvärmningen har funnits sedan 1980-talet – ändå har mängden utsläpp mångfaldigats sedan dess. Klimatet har värmts upp, eller snarare har man låtit det värmas upp, till nuvarande nivåer trots alla varningar. Det här beror framför allt på att följderna främst drabbat världens mest utsatta samhällen som redan lider av fattigdom och naturkatastrofer. Välbärgade västländer som Finland har i årtal producerat enorma mängder utsläpp och konsumerat på ett ohållbart sätt, samtidigt som vi inte varit tvungna att utstå klimatkrisens direkta, till och med dödliga, inverkan.
Extrema väderförhållanden med påföljande samhällskriser och miljöförstöring har gjort säkerhetsfrågorna till en allt viktigare del av klimatdiskussionen, säger Emma Hakala, äldre forskare vid Utrikespolitiska institutet och medlem av BIOS-forskningsenheten. Hon har redan i flera års tid specialiserat sig i frågor som berör klimatsäkerhet, och är en av de finländska pionjärerna på fältet.
Enligt henne har uppvärmningen av klimatet redan en längre tid bidragit till flyktingsituationen i sårbara länder, samtidigt som den försnabbat urbanisering och underblåst länders interna flyttrörelser. Globala rapporter understryker att klimatförändringen kommer att påverka samhällsstabiliteten runtom i världen på ett avgörande sätt. De allvarliga följderna kommer att nå världens alla hörn.
“Men en del samhällen är speciellt sårbara. Hälften av världens befolkning lever i dessa områden”, poängterar Hakala.
Omvälvande väderfenomen som extrem torka berör miljarder människor. I områden där klimatförändringens följder haft långtgående konsekvenser är lokala insatser inte längre tillräckliga. Förespråkarna av klimatsolidaritet säger att rika länder borde acceptera tanken om att klimatkrisen kommer att leda till ökad migration. Världen borde förbereda sig på utvecklingen redan nu, exempelvis genom att skapa trygga rutter för människor i utsatta områden som kan användas för att ta sig till stabila länder.
Omvälvande väderfenomen som extrem torka berör miljarder människor.
Hakala konstaterar att anpassningen till denna enorma förändring fortfarande är i barnskorna. Jakten på att hitta lösningar till krisen kompliceras av det faktum att en stor del av resurserna som västvärlden behöver för teknologierna som möjliggör den gröna övergången, så som värdefulla mineraler, kommer från världens sårbara områden. Stor efterfrågan kan i sin tur tillspetsa konflikter och skapa otrygghet i låginkomstländer. Det finns också olika åsikter kring vilka dimensioner flyttrörelsen från världens obeboeliga områden kommer att få och hur man bäst hjälper de människor som tvingas lämna sina hem.
Förvirringen kring situationens verkliga natur visar att vi fortfarande inte tar klimatförändringen på tillräckligt allvar. Medan ministrarna bekymrar sig över statsskuld och produktivitet låter alarmerande tonlägen om klimatkrisen vänta på sig. Det är anmärkningsvärt att politikerna tillåts måla upp hotbilder och uppmana till sparsamhet när det gäller ekonomiska frågor – en del väljare reagerar rentav positivt på dylika budskap. Att lyfta fram hur delar av världen hotas bli obeboeliga och kräva klimatåtgärder kunde däremot innebära politiskt självmord.
“Exempelvis har finansminister Annika Saarikko varnat oss för Ukrainakrigets ekonomiska konsekvenser och talat om hur vi måste förbereda oss på en försämrad levnadsstandard. Det är helt omöjligt att föreställa sig att Saarikko skulle tala om hur vi borde nöja oss med mindre på grund av klimatförändringen.”
Ändå är det sannolikt att så kommer att ske – antingen på ett kontrollerat eller ett mindre kontrollerat sätt. Enligt Hakala kommer klimatkrisen att kräva att vi både anpassar oss till den och lindrar dess följder; en kombination som kan visa sig vara utmanande. Missriktade utsläppsminskningar kan exempelvis leda till allvarliga sociala problem. Matproduktion, varuleveranser eller tillgången till medicin är viktiga samhällsfunktioner som alla berörs av nedskärningar. Det är också oklart vilka globala följder EU:s strävan efter att öka sin egen produktion av förnybar energi och att ta i bruk fler utsläppssnåla fordon kommer att få.
“Rent konkret finns rätt få analyser kring vad det här kommer att betyda för människor i länder som producerar de mineraler som vi behöver för övergången”, säger Hakala.
De begränsade resurserna måste fördelas
Den ojämna fördelningen kring vem som måste bära ansvaret för klimatkatastrofen och dess följder är ett centralt tema för den senaste rapporten av FN:s klimatpanel IPCC. Tabell efter tabell redogör rapporten för hur den rekordartade ökningen av utsläpp är resultatet av de mest förmögna människornas konsumtion och de rikaste ländernas ekonomiska tillväxt.
Diplomingenjör och filosofie doktor Janne M. Korhonen har forskat i hur vårt energibehov och vår materialanvändning ökat över tid och vad världen borde göra för att säkerställa planetens bärkraft. Utgångspunkten för energianvändning borde enligt honom bli ’en tillräckligt god livskvalitet’.
“Klimatkrisen kommer att försvåra allt, och leder till att den globala världsordningen delvis förfaller. Till följd av detta kommer en del länder kanske att avstå från demokrati, medan andra börjar fundera på hur man kunde fördela rättvist på de resterande resurserna.”
“En möjlighet är att vi bara låter marknadsmekanismerna visa vägen, men då borde vi ta frågan om jämnare fördelning av tillgångar på större allvar. Världshandeln borde ske på mer rättvisa villkor och reglerna för utbytet mellan rika och fattigare länder borde omformuleras.”
Centralt för att skapa grundläggande regler för livet med klimatförändringen vore att erkänna att de svagare och marginaliserade drabbas mest och komma överens hur ansvaret och bördan ska fördelas på ett mer rättvist sätt, anser Korhonen.
Det här kan innebära olika saker för olika länder. För de rika ländernas del betyder det att särskilt de välbärgade som konsumerar mest måste klara sig med mindre. För låginkomstländer kan det innebära att stater måste ta till nya krafttag för att trygga grundläggande mänskliga rättigheter. Till dem hör politiska friheter, men också basbehov som boende, utbildning och tryggad försörjning. Dessa är förutsättningen för att människor ska kunna anpassa sig till aldrig tidigare skådade förändringar i deras livsmiljöer.
Medan välfärdsstater som Finland byggt sin tillvaro på ekonomisk tillväxt, teknologi och statliga strukturer formas samhällen i många så kallade tredje världens länder och bland ursprungsfolken kring gemenskap, generationsöverskridande kunskap och respekt för miljön. De rika länderna kunde göra klokt i att reflektera över vad de kunde lära sig av dessa länders kunskap och expertis.
Vi måste förstå att inget hörn av världen kommer att besparas från klimatförändringens inverkan.
Science fiction-författaren Kim Stanley Robinson har under sin långa karriär gjort upp olika visioner för framtidens samarbete, i och med att han behandlat miljöförstöring, rättvisa och samhällsfrågor i så gott som alla sina verk. Handlingen för succéromanen The Ministry for the Future utspelar sig i en nära framtid där frågor om klimatförändringen löses med hjälp av internationella förhandlingar, vetenskap och aktivism. Enligt honom förutsätter klimathotet förutom konkreta åtgärder också starka internationella avtal för att arbetet ska drivas framåt:
“Ett viktigt steg vore att införa progressiv utsläppsskatt, alltså ju mer du orsakar utsläpp desto mer betalar du. Skatten borde gälla både individer och företag. Enligt mig handlar det om rättvisa – och även om det inte skulle göra det sitter vi alla i sista hand i samma båt. Ingen går säker innan vi alla lever i bättre harmoni med planeten.”
En annan klimatgärning vore, enligt Robinson, att ingripa i skatteparadisens verksamhet, eftersom de möjliggör att förmögenhet kan gömmas från klimatskatter och -avgifter, och möjligheten att spåra utsläpp försvåras. Det vore också viktigt att förse länder som redan lider av klimatförändringen med teknologi, kapital, kunnande och arbetskraft, så snabbt som möjligt.
“Vi måste förstå att inget hörn av världen kommer att besparas från klimatförändringens inverkan. Vi har en gemensam planet, en gemensam atmosfär och alla världshav är sammanlänkade”, konstaterar Robinson.
Vanuatus öde hänger på oss
På Vanuatu fokuserar de nationella beredskapsplanerna i dagsläget på hur önationen ska anpassa sig till klimatförändringen och hur den kan gardera sig inför kommande ekonomiska förluster. Också ursprungsfolkets traditionella kunskap kommer i användning, exempelvis då det gäller att förutspå orkaner genom att avläsa naturens signaler och konservera mat inför krissituationer.
Vanuatu har förbundit sig till att övergå till förnybar energi fram till år 2030. Eftersom landet är beroende av ekonomiskt stöd från utlandet räknar man med internationell hjälp i form av finansiering.
“Vi hoppas att resten av världen kan hjälpa oss att bli av med fossil energi. För att göra det behöver vi teknologiskt kunnande och medel för att återhämta oss från naturkatastrofer”, säger Pauliane Basil.
Till följande kommer Vanuatu att ta klimatfrågan till den internationella domstolen i Haag. I praktiken innebär det att önationen begär domstolen om en rådgivande åsikt i frågan, vilket man hoppas sporra världens länder till mer ambitiösa klimatåtgärder och stärka engagemanget för Paris klimatavtal. Initiativet har fått stöd av över 1 500 medborgarorganisationer.
“Vårt mål är att den internationella domstolen kunde motivera länderna att göra allt de kan för att klimatuppvärmningen stannar vid 1,5 grader och att kommande generationers rättigheter tryggas.”
Frågan om vanuatubornas framtid hänger nu på hur det internationella samfundet tar tag i klimatfrågan.
“Vi hoppas att världsledarna förstår att klimatförändringen gör vårt liv svårare för varje dag som går. I värsta fall leder den här krisen till att vi förlorar våra mänskliga rättigheter, kanske också våra liv.”
Text: Antti Jauhiainen & Mikaela Remes