Medborgaraktivister är organisationernas hjärta. Utan aktivisterna blir organisationsarbetet halvdant.
Jag gick med i Amnesty-nätverket Nån gräns! för några år sedan för att jag ville koncentrera min energi på frivilligarbete mot våld mot kvinnor. När jag verkade i Amnesty fick jag också höra om kampanjen Samtycke2018. För mig är en ändring av våldtäktslagstiftningen både en fråga om de mänskliga rättigheterna och en personlig fråga.
Vår våldtäktslagstifting har i decennier förnyats en bit och en attityd åt gången, i allmänhet rejält senare än våra nordiska grannar. Under 1990-talets första år gällde dragkampen huruvida man kan bli våldtagen inom äktenskapet. Våldtäkt av en försvarslös människa var inte en våldtäkt före 2011, om offrets försvarslösa position var självförvållad. Tanken om ”en lindrig våldtäkt” avfördes åtminstone i verbal form från strafflagen 2014.
Det är vår plikt att ändra våldtäktslagstiftningen så att den utgår från samtycke. Diskussionen om en sådan ändring väcker emellertid starka motreaktioner. Man talar exempelvis om brist på bevis eller framhåller möjligheten till utpressning. Man glömmer helt bort att ansvaret ligger hos förövaren.
Efter att vårt initiativ hade fått ihop 50 000 namn, inledde justitieministeriet en revidering av våldtäktslagstiftningen så att samtycket får en starkare ställning. Jag oroar mig för att revideringen i slutändan blir en kompromiss och att tanken om sexuell självbestämmanderätt fortsättninsgvis förblir oklar.
Våldtäkt är en våldsam handling som inte kan lindras på något sätt. Det måste göras klart i lagen att endast ja betyder ja.
Attityder förändras endast om man talar om dem. Sker det ingen förändring, kan vi höja våra röster med hjälp av medborgaraktivism. Tillsammans kan vi åstadkomma mycket.
Text: Satu Sahlman. Skribenten är en långvarig medlem i Amnestys nätverk Nån gräns! och en av aktivisterna bakom medborgarinitiativet Samtycke2018.