I över 20 år har Vladimir Putins regim systematiskt målat in det ryska medborgarsamhället i ett hörn. När landet anföll Ukraina kvävdes de sista kritiska rösterna. Ändå har man inte lyckats utrota politiskt oliktänkande. Nu söker den ryska aktivismen nya former, utom synhåll för staten.
“Kriget skapar fattigdom, det skapar flyktingskap, det drabbar hårdast de grupper som redan är mest utsatta. Årtionden av arbete som vi gjort för dessa grupper har gått förlorade på grund av kriget. Det stod oss självklart att vi måste motsätta oss det brott som vår regim nu gör sig skyldig till.”
Moskvabördiga forskardoktorn Ella Rossman kan tala rent ut, eftersom hon nuförtiden bor i London. Från utlandet kan hon ge ett ansikte åt det nätverk som inom internationella kretsar är känt som Feminist Anti-War Resistance (Feministerna mot kriget, FAR eller FAWR).
Nätverket är ett exempel på att det ryska medborgarengamanget inte upphört, även om vi alltmer sällan får höra nyheter om hur vanliga människor utmanar regimen. Den ryska aktivismen har hittat nya former och nätverken har gått under jord.
I flera års tid följde Rossman i egenskap av både forskare och feministaktivist hemlandets väg mot totalitarism. Likväl har vi finländare under de senaste 20 åren blivit vana vid att läsa nyheter om hur Vladimir Putin med hjälp av lagstiftning begränsat folkets friheter, krossat självständiga medier, eliminerat sina politiska motståndare, kränkt mänskliga rättigheter och på alla sätt målat in medborgarsamhället i ett hörn.
I efterhand kan anfallskriget mot Ukraina ses som den logiska följden av en lång utveckling. I vilken utsträckning undertryckandet av kritiska röster i samhället handlat om att bereda vägen för kriget är upp till framtidens historiker att bedöma. Rossman berättar över ett videosamtal att hon överraskades lika mycket av anfallet som resten av världen.
”Jag trodde inte att ingripandena mot oberoende politiska grupper handlade om att förbereda sig inför ett krig. Jag trodde bara att regimen ville bli av med all politisk opposition.”
Kriget skapar fattigdom, det skapar flyktingskap, det drabbar hårdast de grupper som redan är mest utsatta.
Många utanför Ryssland kommer ihåg medieuppståndelsen kring performansgruppen Pussy Riot, men i övrigt har den feministiska gräsrotsaktivismen med sina långa anor fått relativt lite uppmärksamhet. Ella Rossman var verksam i Ryssland i åtta års tid.
“År 2021 skrev jag en forskningsartikel som identifierade åtminstone 45 feministgrupperingar i olika städer. Folk brukar tro att denna sorts aktivism koncentrerar sig till storstäder som Moskva och S:t Petersburg, men de ryska aktivistgrupperna är verksamma överallt, från Chabarovsk och Vladivostok i ryska Fjärran Östern till republikerna Udmurtien och Basjkirien, och så vidare.”
Rossman jobbade i en medborgarorganisation som hjälper fängslade kvinnor och deras familjer. I Moskva deltog hon i ett projekt som stödde ensamförsörjande mammor. I samband med dylika projekt blev de medverkande aktivisterna bekanta med varandra, utbytte kontaktuppgifter på sociala medier och nätverkade. Då Ryssland anföll Ukraina började det plinga i gruppchattarna: nu måste vi göra någonting.
“Vi bestämde oss för att koncentrera all vår expertis och våra resurser på att bekämpa kriget. Först deltog bara ett tiotal människor, mina närmaste vänner. Nuförtiden har vi en koordineringsgrupp på 20 personer, som utgör kärnan för rörelsen, och en chattgrupp med över 30 000 människor. Alla är förstås inte aktivister som deltar i protester, utan en del är helt enkelt människor som sympatiserar med vårt budskap.”
Den automatiserade chattboten som FAR-nätverket byggt för att ta emot idéer och feedback får hundratals meddelanden om dagen, vilket ger en viss fingervisning om verksamhetens omfattning.
“Medierna gillar karismatiska ledare som personifierar en rörelse. Den nya generationens aktivism i Ryssland är emellertid horisontellt organiserad. Grupperna har inga ledare som bestämmer om prioriteterna, utan nätverken jobbar på gräsrotsnivå. Därför är verksamheten inte så synlig i media, även om människorna kan vara väldigt aktiva.”
Vi bestämde oss för att koncentrera all vår expertis och våra resurser på att bekämpa kriget.
Under de första veckorna av kriget i Ukraina drog folket ut på gatorna i tiotals ryska städer för att demonstrera. Det finns inga tillförlitliga siffror om deltagarantalet, men det oberoende medieprojektet OVD-Info har beräknat att över 15 000 människor gripits i samband med protesterna. Kort därefter infördes åtstramningar i lagen och dess tolkning, till den grad att det i praktiken blev omöjligt att ordna omfattande protester på offentliga platser. Det drev aktivismen under jorden.
De nya restriktionerna var emellertid bara ett led i utvecklingen som började direkt då Putin tog makten i augusti 1999. Utrikespolitiska institutets forskardoktor Veera Laine påminner att då man talar om försämringarna av medborgarsamhällets livsvillkor i Putins Ryssland finns ingen utgångspunkt där människorna skulle ha fått agera fritt.
“Då Putins välde inleddes pågick det andra kriget i Tjetjenien, vilket påverkade hans vilja att kontrollera medierna från start”, säger Laine.
Hon ser våren 2012 som en vändpunkt. Då återtog Putin makten efter Dmitri Medvedev. Innan dess hade många tidigare Sovjetländer, så som Georgien och Ukraina, bevittnat färgrevolutioner som lett till regeringsskiften. Enligt Laine fick händelserna den ryska regimen att frukta ett demokratiskt uppror. Under vintern 2011–2012 verkade denna fruktan vara befogad.
“Putins återkomst och valfusket i samband med dumavalet gav upphov till protester som inte lugnade ner sig i första taget. För första gången riktade sig protesterna direkt mot den politiska ledningen. Putinregimen fick skrämselhicka, så har jag beskrivit det. Därefter drogs skruvarna åt rejält.”
Enligt Laine har Putinregimens främsta uppgift blivit att trygga sin egen ställning. I praktiken har detta krävt att oppositionen och andra politiska hot måste elimineras.
“Redan före detta krig har systemet formats så att makthavarna inte går att utmana.”
Året 2012 var första gången då protesterna riktade sig direkt mot den politiska ledningen
Lagstiftningen har varit ett viktigt verktyg i Putinregimens strävan att hålla sig vid makten. Laine betonar att man inte kan bilda sig en helhetsuppfattning av läget bara genom att pricka in händelser på en tidslinje. Att en lag trätt i kraft har inte nödvändigtvis lett till att den tillämpats genast. Förutom att lagar som fråntagit människor deras friheter haft juridisk betydelse har de också en skrämseleffekt. Den som vill utmana regimen kan inte låta bli att tänka på de befogenheter som lagen ger åt myndigheterna, om de skulle önska sig att utnyttja dem.
Som exempel använder Laine lagen om utländska agenter, som skapade rubriker även i Finland. Dess första version trädde i kraft år 2012. Då berörde lagen medborgarorganisationer som ansågs jobba med politisk påverkan och få sin finansiering från utlandet. År 2017 utvidgades lagen till att gälla medier som ansågs sprida politiskt innehåll. Följande steg togs år 2019 genom en version som innebar att också enskilda individer kunde likställas med media.
“I princip kunde vem som helst som ens i teorin har publik på internet räknas som media”, säger Laine.
Den nyaste reformen, som Laine beskriver som den fasansfullaste hittills, gjordes våren 2021. Enligt den kan alla medborgare som tar emot ”ekonomiskt eller annat” stöd från utlandet stämplas som agenter.
“Lagen blev ett verktyg som kan användas till vad som helst. Just nu behandlar duman lagens nyaste version, som på sätt och vis samlar ihop alla tidigare agentlagar, men är till och med striktare och mer diffus i sina formuleringar. Jag tror att den här lagen kommer att tillämpas i ännu större utsträckning.”
Laine konstaterar också att lagen och dess tolkning är två olika saker. Människor kan i princip ha åtnjutit mötesfrihet, men det krävs tillstånd för att ordna demonstrationer. Det i sin tur leder till att tillstånden kan fördröjas, eller så kan myndigheterna helt låta bli att bevilja dem, vilket å sin sida gör det möjligt att ge strängare straff för människor som deltar i ”olagliga” protester. Demonstrationerna kan också förpassas till avlägsna platser där de inte får publik.
“Inledningsvis kan restriktionerna verka oskyldiga: det är inte tillåtet demonstrera till exempel bredvid en skola eller en byggnad som är kritisk ur säkerhetsperspektiv. Detta kanske kunde godtas, men det är bara en början.”
Lagstiftningen har varit ett viktigt verktyg i Putinregimens strävan att hålla sig vid makten.
Också Amnesty International har varit verksam i Ryssland, medveten om att regimens verktygslåda för att kväsa medborgarsamhället varit fullpackad redan i flera år, och är redo att tas i bruk när som helst. Aleksandr Artemjev, mediechef för Amnesty i Östeuropa och Centralasien, svarar på samtalet via en anonym plattform. Också han befinner sig utanför Ryssland just nu.
“Amnestys situation i Ryssland har länge varit stabil. I och med kriget har insatserna blivit så höga att regimen gått in för att bli av med alla som inte delar deras narrativ: att Ryssland skyddar Ukrainas ryskspråkiga befolkning från ukrainska nynazister. Det vi bevittnar just nu i Ryssland är det totala nedtystandet av avvikande åsikter”, säger Artemjev.
Den 8 april i år stängde myndigheterna Amnestys kontor i Moskva på grund av ”brott mot rysk lagstiftning”. Flera andra internationella organisationer som är verksamma i Ryssland har gått samma öde till mötes, exempelvis Human Rights Watch. Regimen har emellertid ännu inte tagit till det tyngsta artilleriet. I maj 2015 skrev Putin under lagen om ”icke-önskvärda organisationer”. I praktiken kan den användas för att lägga ner vilken organisation som helst med ett beslut av justitieministeriet.
“Än så länge har vi inte klassats som en ’icke önskvärd’ organisation. Det vore ett effektivt sätt att begränsa vår verksamhet i Ryssland, eftersom det är brottsligt att samarbeta med icke önskvärda organisationer. Alltså kunde ingen ha med oss att göra på laglig väg.”
Artemjev intygar att Amnesty International kommer att fortsätta sin verksamhet i Ryssland så länge inte organisationen svartlistas: utredningar pågår, kampanjer lanseras, aktivister stöds och politiska fångar får hjälp, alldeles som tidigare.
“Vi fortsätter att jobba hand i hand med medborgarsamhällets aktörer.”
Det vi bevittnar just nu i Ryssland är det totala nedtystandet av avvikande åsikter.
Enligt Veera Laine vid Utrikespolitiska institutet har den autoritära utvecklingen inte lagt locket på det ryska medborgarsamhället i sin helhet. Eftersom Putins regim inte tål politiska utmanare är det specifikt aktörer som jobbar eller tolkas jobba för politiska ändamål som utsatts för påtryckningar.
“Många organisationer som jobbar för viktiga sociala ändamål har tills vidare fått verka i lugn och ro. Följaktligen måste de konstant understryka sin opolitiska natur”, säger Laine.
Ella Rossman från FAR-rörelsen berättar att feministerna ursprungligen inte betraktats som politiska aktivister eller som ett hot mot systemet. Därför kunde rörelsen fortsätta med sin verksamhet, till och med utvecklas och nätverka i flera års tid efter våren 2012, trots det alltmer spända läget.
“Vi har främst betraktats som arvtagare av den sovjetiska agendan. I den kontexten låter kvinnors rättigheter som ett bekant tema, snarare än ett hot. Ännu år 2017 fick vi ordna tillställningar i statliga byggnader, så som i ett av Moskvas största bibliotek och Volgograds största museum.”
Rossman har följt med situationen också i egenskap av forskare och noterat att samtidigt som andra grupperingar en efter en tystats ner har mängden feministiska organisationer på gräsrotsnivå ständigt vuxit.
“Jag skulle säga att vi inte varit först i kö då man började bryta ner oppositionen, men ungefär kring år 2018 började regimen betrakta också vårt engagemang som ett hot. Samtidigt kämpade vi för att införa en lag mot familjevåld, och det ansågs utan tvekan vara politiskt. De senaste åren har varit mycket svåra. Både privatpersoner och organisationer har blivit stämplade som utländska agenter. Slutligen ville administrationen klassa feminism som en extremistisk rörelse. Men då började kriget.”
Eftersom Putins regim inte tål politiska utmanare är det specifikt aktörer som jobbar eller tolkas jobba för politiska ändamål som utsatts för påtryckningar.
Ur finländskt perspektiv verkar det som om kriget berövat Putins kritiker deras sista livsrum. Medierna har blivit en del av propagandamaskineriet som trycker ut krigsbejakande nyheter på högvarv. Andra tolkningar av verkligheten än den officiella sanningen är förbjudna. Till och med en persons demonstrationer kan resultera i stora böter eller fängelsestraff. Vad kan då exempelvis FAR-rörelsens aktivister göra i Ryssland?
“Vi har i åratal bedrivit politik i utrymmen där det varit förbjudet. Vi måste alltså klura ut hur man exempelvis talar om feminism utan att tala om feminism. Det har gjort oss kreativa”, säger Ella Rossman.
Enligt Rossman är huvudsaken att uttrycka motstånd mot kriget – att överhuvudtaget göra det synligt att det finns människor i Ryssland som motsätter sig det hela. På internationellt plan har nätverket uppmanat aktivistgrupper i olika länder att kräva sina regeringar att sluta finansiera kriget genom att upphöra med köp av rysk olja och gas.
Det andra målet är att bryta statens informationsmonopol. Aktivisterna sprider information med flygblad och klistermärken. Vissa delar ut tidningsurklipp ur oberoende medier i postlådor, andra skriver slagord mot kriget på sedlar, de tredje byter ut prislappar i butikshyllorna mot korta nyhetstexter. Kampanjen mot kriget förs också på ryska sociala medier.
Rossman har fler exempel:
“Vi har en grupp som hjälper ukrainare som med våld tvingats över gränsen till Ryssland. Vi har också grundat en grupp som erbjuder psykologiskt stöd för aktivister som utsatts för polisvåld eller som drabbats av burnout.”
Att motsätta sig Putinregimen under krigstid kräver mod. Enligt Rossman har aktivisterna utsatts för ett flertal ”massiva” åtal.
“Över hundra människor, största delen från S:t Petersburg, har åtalats för telefonterror. Myndigheterna påstår att de uttryckt hot per telefon, till exempel genom att ringa upp en polisstation och påstå att det finns en bomb i deras lokal. Det stämmer förstås inte, och alla åtalade råkar vara aktivister ur olika grupperingar som gör krigsmotstånd.”
Också FAR-medlemmarna har utsatts för rättsliga åtgärder. Rossman berättar hur en aktivist i S:t Petersburg som bytt ut prislappar mot krigsinformation blivit angiven och gripen. Nu befinner sig personen på ett fångläger.
“Vi är mycket öppna med att vår verksamhet är extremt farligt. Vi ser till att alla som medverkar känner till riskerna och möjliga konsekvenser.”
Det är jätteviktigt att visa att vi vägrar tiga. Alla aktivister i alla länder – visa att ni motsätter er det här kriget och krigsförbrytelserna.
Före anfallskriget i februari 2022 hade Putins regim suttit på makten i 22 och ett halvt år, ifall maktbytet mellan Putin och Medvedev räknas som en del av regeringsperioden. Att de mänskliga rättigheterna nedmonterats bit för bit under en så lång tid har fått oåterkalleliga följder.
Forskardoktor Veera Laine kan inte låta bli att använda sig av liknelsen om den kokande grodan. Slänger man en groda i kokande vatten hoppar den ur kastrullen. Lägger man grodan i kallt vatten och värmer upp den långsamt märker den inte vad som händer och kokar ihjäl.
“Länge verkade det som om människorna accepterade utvecklingen. Inom Rysslandsforskningen talades det mycket om det sociala kontraktet, där människor ger bort sina politiska rättigheter i utbyte mot ett auktoritärt system, som tar hand om samhällets stabilitet och medborgarnas välstånd.”
Nu har stabiliteten omvandlats till ett oförutsägbart krigsläge och den ekonomiska krisen hotar krossa välståndet. ”Det sociala kontraktet” har visat sig vara ohållbart. Enligt Laine borde utvecklingen få resten av världen att öppna sina ögon.
“Också många andra länder sysslar med människorättskränkningar, men hur har vi förhållit oss till dem? Varför kommer vi exempelvis inte åt Kina och Saudiarabien? Också här hemma finns det skäl att reflektera över våra medborgerliga rättigheter och hur de demokratiska principerna ska tryggas. Inom våra egna kretsar, exempelvis inom EU, borde vi verkligen se till att ta hand om våra mänskliga och politiska rättigheter.”
Och vilka är de ryska aktivisternas hälsningar som Ella Rossman vill förmedla finländarna?
“I Ryssland finns många politiska aktivister, så som nya vänstergrupperingar, som ni sannolikt inte känner till. De är inte lika synliga som till exempel Navalnyjs anhängare, men deras medlemmar riskerar nu fängelse eller landsflykt. Vi skulle uppskatta om internationella människorättsorganisationer kunde hjälpa dem, ifall det behövs.”
Framför allt önskar Rossman att finländarna fortsätter att protestera mot kriget. Hon har förståelse för att konflikten hållit på sedan februari och att livet inte kan kretsa kring krigsnyheter. Hon konstaterar ändå att Putin hållits vid makten just tack vare tystnad. Den tystnaden måste brytas dagligen.
“I många år visste omvärlden att Putin gjort sig skyldig till brott, dödat journalister, kränkt mänskliga rättigheter och så vidare, men fortsatte att samarbeta med hans regim. Före det här kriget misstänker jag Putin själv trodde att tystnaden skulle fortsätta i all evighet, det fungerade ju i åratal. Därför är det jätteviktigt att visa att vi vägrar tiga. Alla aktivister i alla länder – visa att ni motsätter er det här kriget och krigsförbrytelserna.”
Text: Janne Flinkkilä
Illustration: Miukki Kekkonen