Tiotusentals flyktingar vandrar till fots genom Serbien, för att ta sig till EU-landet Ungern. Hjälporganisationer vittnar om svåra umbäranden. Serbisk polis anklagas för att trakassera människor och vägra låta dem söka asyl.
22-åriga Rassoul ifrån Pakistan vandrar fram och tillbaka över gårdsplanen. Han trampar på ett par gamla trosor i leran, utan att märka det. Än en gång tar han upp mobiltelefonen. Den är på. Men tyst och mörk. Inte ens ett sms. När hör smugglaren av sig?
En kall vind blåser längs den övergivna fabriksbyggnaden där högar av överblivet tegel ligger travat. Genom trasiga fönster tar sig vinden också in i byggnaden och damm, fågelskit och sotflagor flyger runt i luften.
Staden Subutica ligger i norra Serbien, nära gränsen till Ungern och EU. Här passerar flyktingar på sin väg genom Europa. Den gamla tegelstensfabriken har blivit en samlingsplats, där smugglaren inväntas för att gränsen ska korsas.
Här passerar flyktingar på sin väg genom Europa.
En bil kör in på gårdsplanen. Två polismän hoppar ut och tittar sig myndigt omkring.
Papper! säger de barskt till Rassoul som fumlande får fram ett skrynkligt dokument. På serbiska står det att han redan blivit gripen av polis en gång och nu har tio dagar på sig att lämna landet.
Okej, grymtar polismannen och räcker tillbaka papperet. De spanar förgäves efter fler flyktingar i fabriken.
Dröm om ett nytt liv i Europa
Några hundra meter därifrån har Hamzi, Fazal och Riaz slagit provisoriskt läger under ett träd, intill banvallen. Osynliga för polisernas sökande blickar. En eld sprakar långsamt i mitten av cirkeln och de håller sina händer mot värmen.
Hamzi, Fazal och Riaz är alla från Afghanistan men drömmer om ett nytt liv i Europa. De senaste veckorna har de vandrat till fots, för att ta sig till den ungerska gränsen. Nu är de nästan framme, bara den sista svåra biten över gränsen återstår.
Tiotusentals migranter tar sig genom Serbien för att nå EU. Ofta är det mycket tuffa villkor längs vägen och Serbien har fått skarp kritik från människorättsorganisationer. Human Rights Watch skriver i en rapport från april 2015 att asylsökande och flyktingar trakasseras och misshandlas av serbisk polis. Flyktingar ska ha förvägrats såväl möjligheten att söka asyl som att få tak över huvudet, mat och sjukvård.
Riaz jobbade själv i en tegelstensfabrik i Afghanistan, brist på pengar gjorde att han aldrig fick möjlighet att studera. Därför vill han till Europa, få ett jobb här och skicka hem pengar så att hans yngre syskon kan gå i skolan.
Det har varit en lång resa: 25 dagar i Turkiet, två månader i Bulgarien och nu två veckor i Serbien. Bulgarien var värst, säger han och kavlar upp byxbenet. Där syns ett fult ärr efter ett djupt bett.
På vägen genom Bulgarien upptäcktes han av polis. Då han försökte fly bussade de hunden på honom.
Hunden bet mig, jag föll till marken och polisen slog och sparkade mig, berättar han. De ville tvinga mig att lämna fingeravtryck. Jag vägrade, men de tog avtrycken med våld.
Bulgarien, liksom Grekland är ökänt för att spärra in flyktingar i stora läger. Riaz lämnade Bulgarien så fort han kunde och tog sig in i Serbien. Här har han sovit utomhus och vandrat, dag efter dag.
Hela tiden gå
Borta vid tegelstensfabriken åker polisen iväg igen. Rassoul promenerar bort genom gräset till det lilla lägret vid banvallen.
Jag har ont i knäna, säger han. Det har varit en lång väg hit till Subutica. Hela tiden gå, hela tiden vara gömd.
I träden runt männen vajar plastpåsar med kläder och lite mat. Ett par smutsiga strumpor hänger över en gren. En liten bit bort ligger en gigantisk soptipp, den glänser och glittrar i soljuset men stinker på nära håll. Här dränks drömmar i fåglarnas skrän, då de flyger över soporna på jakt efter skatter.
Rassoul har vandrat av och an här i gräset längs banvallen i nästan en vecka nu. Det är isande kallt. Han tar upp mobiltelefonen igen. Den är fortfarande tyst. Rassoul ler sorgset.
Om vi dör, då är vi inget problem för er i Europa. Det är om vi överlever som vi blir ett problem.
Du vet, om vi dör, då är vi inget problem för er i Europa. Det är om vi överlever som vi blir ett problem, säger han.
Inne i själva tegelstensfabriken gömmer sig också flyktingar, bland dem 24-åriga Qasem Aslami. Hans ben är förvridna sedan födseln och han har aldrig kunnat gå. För drygt två år sedan bestämde han sig för att försöka ta sig till Europa. Hans vänner skakade på huvudet.
”Det är svårt för friska, starka personer. Hur ska du, en krympling, kunna klara det?” sa de. Qasem lyssnade på deras invändningar, men hade bestämt sig.
Och trots handikappet, har han tagit sig hela vägen från Iran. Landsmän har burit honom på sina ryggar från Grekland, till Makedonien och genom hela Serbien. Hans högsta dröm är att få operera sina ben i Tyskland och lära sig att gå.
Tror man tillräckligt mycket på sin dröm, så måste den slå in, säger Qasem.
Vidare till Ungern
Den hårda hållningen mot flyktingarna, är något pastor Tibor Varga i Subutica märkt av. Vissa vänner hälsar inte längre på honom, sedan han börjat hjälpa flyktingarna vid tegelstensfabriken. Han åker dit varje dag, med sin silverfärgade skåpbil packad med bröd, vattenflaskor, tonfiskburkar och kex.
Jag fick höra att många flyktingar sökt sig till den gamla fabriken, så jag åkte dit. Då såg jag att de var hungriga, törstiga och ofta sjuka. Många saknar ordentliga kläder och skor. Jag var tvungen att hjälpa till, säger han.
Flera gånger har flyktingarna vid fabriken attackerats av polis, berättar Tibor. Deras läger har bränts ner och flyktingarna själva gripits och satts i häkte. Han tänker att hans närvaro blir en form av säkerhet. Ögon som ser.
Själv bryr han sig inte om avståndstagandet, hans förebild är Bibelns barmhärtiga samarit.
Ser jag att någon behöver hjälp struntar jag i lagar och regler. Folk tycker illa om att jag tar hand om de här människorna och jag riskerar mitt rykte, men det struntar jag i, säger Tibor Varga.
De flesta flyktingar stannar bara en eller max två nätter vid tegelstensfabriken, sedan reser de vidare till Ungern.
Sedan slutet av 2014 har antalet människor som korsar gränsen mellan Serbien och Ungern ökat explosionsartat. Delvis för att många kosovoalbaner lämnat Kosovo, men också för att flyktingar försöker undvika att korsa Medelhavet och tar sig via Turkiet till Bulgarien eller Grekland. Därifrån går vägen vidare norrut genom Serbien.
EU har svarat med stora polisinsatser: tysk polis patrullerar med värmekameror och EU:s gemensamma byrå för gränskontroll, Frontex, har en operation för att hjälpa ungersk polis i längs gränsen. Överallt längs de små vägarna på den ungerska sidan åker stora polisbilar och spanar efter spår av flyktingar.
Över gränsen
Så plingar det plötsligt till i Rassouls telefon! Han packar hastigt ihop sina saker i en kasse, är redo.
Också de andra vid tegelstensfabriken gör sig klara; Riaz, Hamzi och Fazal.
Skymningen är kylig och rosa, upphetsningen inför den förestående gränskorsningen stor. Då de ger sig iväg är det helt mörkt och varken Tibor Varga eller någon annan ser dem. De vandrar längs med järnvägsspåret, bort över åkrar och genom byar. Snart ser de trädskuggorna på den ungerska sidan.
Om det är värmekamerorna, om smugglaren förrått dem eller om de bara har otur vet de inte, men någonstans där grips de av polis och förs tillbaka till Subutica.
Då de kommer ut från häktet kommer de försöka igen.
FAKTANOTIS:
Tibor Varga fortsätter sitt arbete i Subutica. Qasem Aslami fick hjälp av vänner och klarade sig över gränsen till Ungern. Därifrån reste han vidare till Österrike och därefter till Tyskland – sina drömmars mål.
Text Carolina Jemsby. Foto Johan Persson.